Skip to content

Oman by UTMB – galet, brutalt och grymt häftigt

March 8, 2021
Foto Franck Oddoux/OmanbyUTMB

Text Fredrik Ölmqvist/publicerad i Runner’s World & Kondis magasin 2019

Första upplagan av bergsultraloppet Oman by UTMB blev för flertalet en övermäktig utmaning. Endast 44 procent av de startande klarade den tekniskt svåra banan som gick i Hajarbergens spektakulära landskap. Arrangören lyckades med sin ambition: att skapa ett av världens allra tuffaste ultra-trail. Bansträckningen över 137 km med 7800 höjdmeter erbjöd fler hisnande nära-dödenupplevelser än något annat lopp i kategorin och kom att kallas ’The Beast’ av de som var med.

Det är alltid något särskilt med att delta i första upplagan av ett lopp: ovissheten, äventyret, intimiteten. På hemsidan beskrevs banan som ’en tuff bana som skulle bli ett riktigt test’. Sträckningen gick genom djupa kanjoner, oaser, medeltidsbyar och bergsryggar upp till 2000 meters höjd. Området som kallas ’The Green Mountains’ har ett svalare klimat med fruktodlingar på bergsterrasser och uråldriga bevattningssystem. Banan skulle ta oss bortom de typiska turiststråken och leda oss in I Omans oländiga bergslandskap. För att kunna knyta ihop bansträckningen hade det krävts månader åt att anlägga flera kilometer helt ny stig. Franske löparen Michael Poletti, som grundade UTMB, hade tydligen varit med på ett hörn. Som en liten bonus skulle deltagare som fullföljde Omanloppet få en gräddfil i lottningen till de åtråvärda startplatserna i UTMB.
En av favoriterna i Oman var svenska Elisabet Barnes. Hon hade rekat hela banan tillsammans med Sondre Amdahl. I ett inlägg på Facebook hade Elisabet jämfört den mycket exponerade, branta klättringen i slutet av banan med klättringen upp till Mordor i Sagan om Ringen. De har valt att köra utan stavar eftersom terrängen är så teknisk och svår. Filmklipp från banan som spridits innan loppet visade spektakulära vyer med avgrundsdjupa kanjoner och vid tävlingsbriefingen på eftermiddagen före starten framhöll tävlingsledaren riskerna utmed banan och manade till extra försiktighet vid de mest utsatta partierna – inte minst vid VK-sektionen (vertikal kilometer) 116 km in i loppet med drygt 1100 meters stupbrant klättring inom loppet av 3,4 km, förmodligen det enda loppet i världen som har ett så svårt parti så långt in i loppet.

Foto: Lloydimages/OmanbyUTMB

Mina egna förberedelser utöver regelbunden löpträning (ca 6 mil kuperad trail per vecka) bestod de sista två månaderna innan loppet av kompletterande spinning och styrketräning. Inför ultralånga bergslopp är det lätt att man fokuserar enbart på benstyrka men ultralöpare behöver träna hela kroppen: core för stabilitet och överkropp för att orka trycka på med stavarna. ”För att bli en stark ultralöpare kan man tjäna på att springa mindre” hade ultrafantomen Gediminas Grinius tipsat om i ett mail. Utöver att göra ett träningsupplägg som bygger på loppets karaktär menade han att man bör träna på de utmaningar man skall klara av på tävlingsdagen. En grundläggande del i förberedelseprocessen enligt Grinius’ rekommendationer var också att reka banan för att undvika överraskningar.

Starten skall ske på torsdagskvällen i Birkat Al Mouz, belägen vid foten av bergen i Jebel Al Akhdar-regionen, en dryg timmes bilresa sydväst om Muscat. torget där de 326 löparna samlas. Det är emellertid ganska uppenbart att ultramaraton är ett nytt koncept på den Omanska landsorten: de lokala männen, iklädda ankellång, vit dishdasha, betraktar förbryllat spektaklet. En traditionell dans utförs av sabelsvingande män med skägg och allvarliga miner.
Efter ett första lättlöpt parti genom gator och gränder kantade av glada åskådare kommer vi ut på en grusväg som leder fram till den första kontrollpunkten. Därefter får vi en försmak på vad vi kan vänta oss: banmarkeringarna leder mellan stenbumlingar, tvärs över bäckfåror och utmed lodräta klippkanter. Banan känns otvivelaktigt äventyrlig och synnerligen tekniskt avancerad. Väldigt utmanande och kul. Det är fortfarande väldigt varmt och svettigt. Valet med korta shorts och en tunn T-shirt känns bra. Prognosen skall tydligen vara 10°C som kallast nattetid och runt 25°C dagtid. Största delen av loppet kommer att gå mellan 1600 och 2000 meters höjd, där det är svalare.

Foto: Lloydimages/OmanbyUTMB

Kvällen övergår i natt. Nymånen lyser klart på stjärnhimlen. Banan är fortsatt mycket teknisk med branta klättringar, besvärliga passager och inte minst skrämmande avgrunder alldeles intill. Banmarkeringen består av små gröna reflexer. Röda reflexer betyder fara. Vid vissa partier skiljer det inte mer än 40 cm mellan de gröna och de röda. Det gäller att inte tappa fokus på underlaget: vassa stenar och nivåskillnader utgör ständiga hot. Små misstag kan straffa sig dyrt. Vid en av de följande kontrollpunkterna möter jag Sondre Amdahl och Elisabet Barnes. Elisabet, som räknats som en av förhandsfavoriterna, sitter insvept i en filt med trött blick. Problemet är att hon inte lyckas behålla någon mat eller vätska. Senare förstår jag att de valt att bryta loppet tillsammans.

Så här långt inpå loppet börjar många deltagare få problem: dels med den synnerligen svårforcerade terrängen, vilket drar ner farten och gör det svårt att klara tidsgränserna utmed banan. Många har inte heller tillräcklig erfarenhet från liknande krävande och riskfyllt lopp för att känna sig bekväma i situationen. Även för elitlöparna innebär den tekniskt avancerade banan en ordentlig utmaning, både fysiskt och mentalt. Det är som bekant väldigt ansträngande att klättra i brant, nästan lodrät terräng. Mentalt är det svårt då framåtrörelsen går så plågsamt långsamt men också sömnbristen och den ackumulerade fysiska tröttheten gör ju sitt till. Timmarna före gryningen har jag sällskap med Sam från England. Hans pannlampa har gått sönder så han har bara den lilla reservlampan med svag ljuskägla. Sam, som själv är tävlingsarrangör för liknande lopp, berättar att han har tränat för detta lopp i flera månader och att det är viktigt för honom att ta sig i mål. ”Jag lämnade nyligen ett fast jobb med bra lön för att hålla på med detta, och jag tror att jag verkligen bör göra mitt yttersta för att lyckas.” Min målsättning är också att ta mig i mål, förklarar jag och berättar om hur mycket starkare jag känner mig efter bara två månaders gymträning. Säkert förklarar jag också varför jag gör den här typen av långa ultra-trail: för att lära mig någonting. För de starka upplevelserna. För äventyret. Men kanske främst för att lyckas ta mig igenom svårigheter och komma ut starkare. Ta mig an något svårt som gör att jag utvecklas.

Foto efter ca 15 timmar på banan.

Jag ger mig själv en liten humörboost i form av min favoritlakritsstång: ’Häxvrål’. Bergsbönderna är redan ute och vallar getterna. Tydligen är det kvinnogöra. En frän doft av getbajs slår emot oss. Inser att jag måste pausa lakritsintaget för att inte för alltid förstöra smakupplevelsen. Solen målar bergstopparna gula. Men skavet mellan skinkorna börjar bli outhärdligt. I stressen före start gjorde jag nybörjarmisstaget att glömma vaselin. ”Fortsätt du, jag kommer ikapp”, säger jag till Sam. När han hunnit ur synhåll applicerar jag solkräm mellan skinkorna: den enda salva jag har med. Omgående inser jag att det var en mycket dålig idé. Det svider bara ännu mer. Efter 100 meters klättring inser jag också att jag måste ha glömt en dubbel-japp chokladkaka på stenen men jag orkar inte gå tillbaka och hämta den. Den blir säkert god när den får ligga i solen lite. Stigen från Aqbat Al Biyut leder oss ner i den djupa kanjonen där några enkla lerhus ligger inklämda under den flera hundra meter höga klippväggen. Stenras är tydligen inget problem. Inga barn syns. En kvinna vänder sig om mot bergväggen för att slippa möta våra blickar. Längst ner innan vi skall korsa bäckfåran är stigen så brant att man nästan måste klättra baklänges. När vi kommit upp en liten bit på andra sidan får vi möte med ett åsneekipage. Den fullastade åsnan tvekar kort innan den tar några kvicka skutt med full kontroll utför den branta, steniga stigen. De här stigarna är deras vardag. Det är det enda sätta att förflytta sig på här.

Vi passerar enkla lerhus inklämda under klippväggar och fullastade åsneekipage under evighetslång klättringar som verkligen suger musten ur en. Kroppen skriker efter vila. De negativa tankarna frodas. Vad är meningen egentligen med det här? Det krävs en fysisk och mental kraftsamling för att fortsätta. Men framåtrörelsen är frustrerande trög. Som mest går det att springa 15-20 meter sammanhållet, sedan kommer något tekniskt parti med klättring. En gam cirklar högt uppe på den blå himlen. Nästa mentala bryt kommer under en 7 kilometer lång loop genom en djup kanjon. Loopar i bansträckningen tar bort den naturliga logiken och borde vara förbjudet, enligt min mening.
Terrängen är besvärlig och brant. Det går inte att springa; det är för farligt! En grön pil på en lodrät klippvägg anger riktningen: rakt upp! Det är bara att klättra. ’Detta är inget ultramarathonlopp, det är extrem äventyrstrekking’ svarar jag när danske Jakob frågar mig vad jag tycker om banan. Han är enig. Snigelaktigt rör vi oss uppför den allt brantare bergssidan. Vi undrar hur banan ens kan vara möjlig, rent säkerhetsmässigt. Jakob har tidigare under loppet snubblat och slagit ryggen i klippblocksterrängen. Men han är av segt virke. Den överväldigande tröttheten gör det svårt att uppskatta skönheten och äventyret. Loppet har pågått i närmare 18 timmar när jag krampaktigt klamrar mig fast i klippkanten och långsamt och mycket varsamt rör mig uppför den lodräta bergväggen. Visserligen har vi nu utrustats med klättersele och hjälm för detta utsatta parti av banan men ben, armar och huvud är trötta och jag har dessvärre kraftigt börja ifrågasätta meningen med detta Sisyfosarbete. Loppet har reducerats till masochism. Svårighetsnivån utmed banan tycks dessutom öka. De senaste sex kilometrarna har tagit drygt två timmar. Fötterna och benen lyder inte längre. Tröttheten gör också att det inte känns riskfritt. Som småbarnsförälder skall jag inte hålla på med sånt här. I tysthet tar jag ett ’vuxet beslut’ och beslutar att det får vara nog – ett beslut som jag ska komma att ångra men som jag måste leva med. Målet var ju att fullfölja, men jag hade ingen plan för hur jag skulle hantera de mentala svårigheterna. Den lärdomen tar jag med mig. Nästa gång skall jag försöka omfamna äventyret. Samtidigt kunde jag inte låta bli att förundras över beslutsamheten hos mina vänner Tarquin, Jakob och svenske Ludvig som var här med sin pappa. Alla tre skulle lyckas ta sig hela vägen i mål (39, 40, 42 tim). Veckan efter Oman by UTMB fick jag en liten revansch då jag deltog i bergsultraloppet Maxirace Madeira 68 km och fick till ett perfekt lopp från start till mål. Man kan säga att jag var väldigt motiverad. Så här i början av året när man skall göra planer för årets utmaningar gnager en idé i bakhuvudet att återvända till Oman och omfamna äventyret. Och inte glömma att ta med vaselin!

Segrarna i herrklassen 2018 sprang stora delar av loppet tillsammans. Foto: Franck Oddoux/OmanbyUTMB

Visst loppet var verkligen tufft, men många uppskattade den utmanande banan, som verkligen fick dem att plocka fram sina bästa förmågor. Herrklassen vanns av Jason Schlarb och Diego Pazos på 20:34. Båda betygade att loppet var det tuffaste och mest tekniskt utmanande de någonsin gjort. Schlarb: ”Jag skulle beskriva det som ett extremt Skyrace, men 3 till 4 gånger så långt. Galet, brutalt och grymt häftigt! Banan var overklig: kanjoner, massor av teknisk klippterräng och vertikala partier. Det är ingen bana man bör underskatta. Utan överdrift var loppet det mest tekniskt utmanande bergslopp jag någonsin gjort.”
Segraren i damklassen Anna-Marie Watson, en före detta kapten i Brittiska Armén, kom nia totalt på 26:20. ”Detta lopp höjer definitivt ribban och gränsar till adventure racing. Det är inget lopp för de som är obekväma i brant terräng eller har anlag för höjdrädsla.”
På grund av Covid blev loppet inställt 2020. Enligt Ultra-trail World Tour är tävlingsdatum för 2021 den 3 december. Bansträckningen kommer att vara 100 km med +6000 höjdmeter. http://www.ultratrail-worldtour.com/oman-by-utmb

No comments yet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: