Marathon des Sables Peru 2017

Making my last minute preparations for my trip to Morocco and my participation in the MDS2018 I share my feature story of Marathon des Sables Peru for Kondis Magazine, Norway, published Feb 2018. There might be some updates from the race here. In the meantime you can check-out my playlist ‘Going to Sahara’ on Soundcloud.

Tufft men vackert marathonäventyr i Perus okända ökenlandskap
Text och foto: Fredrik Ölmqvist

Den första upplagan av Marathon des Sables Peru ägde rum i Icaöknen 28 nov-4 dec 2017. Utmaningen: 240 km fördelat på sex dagsetapper – med packning. Det är ett test i självhushållning och att övervinna av krävande förhållanden som brännande sol, mjuk sand, hård vind, magproblem, trasiga fötter, uttorkning, hunger… Men de masochistiska inslagen överskuggas av de starka upplevelserna och den personliga utvecklingen.

Ökenhettan är ett faktum kort efter soluppgången. Den första etappen etappen är 37 km och startar vid Necropolis, ’de dödas stad’, några kilometer från Nasca, platsen med de besynnerliga Nascalinjerna, de gigantiska figurerna som endast kan ses från skyn. Startfältet utgörs av 282 löpare från 31 olika länder, varav 50 från Peru. En stor japansk grupp har spexat till det med färgglada peruker och vimplar. Av storleken på deras ryggsäckar att döma är det första gången de deltar i ett sådant här lopp. Men den kanske mest iögonfallande deltagaren är en annan japan, som avser att fullfölja loppet utklädd till ko(!!) Den litauiske ultralöparfantomen Gediminas Grinius har startat snabbt men efter 2 mils löpning har han fått ordentliga magproblem och kan varken behålla vätska eller energi. Han håller sig för magen och stannar till var tionde meter och spyr. Det är en helt ny upplevelse och för första gången i löparkarriären får han finna sig i att bli passerad av betydligt långsammare löpare. Det är sånt som man blir ödmjuk av. Etappen blir svår för de flesta. Bansträckningen löper genom en uttorkad flodbädd med lös sand som är svårt att få fäste i. Sanden är så torr att varje steg bildar små rökpuffar. Luften står helt stilla. Många har också problem med få i sig energi i tryckande hettan. Ett par löpare kollapsar. Snabbast på etappen blir föga förvånande Rachid El Morabity som vunnit MDS i Marocko fem gånger. Uppväxt i öknen är han i sitt rätta element. Hans taktik är att börja lugnt och öka efter hand. Peruanske utmanaren Remigio lyckas inte hänga på när den lille marockanen gör sitt ryck. Franska järnladyn Natalie Mauclair, 47, är först i damklassen. Hennes löpstil är inte vacker men väl vägvinnande. Som en maskin matar hon på i en jämn fart och tycks aldrig slå av på takten. När hon springer har hon ett grimaserande fightingface, som om hon krigade för varje tillryggalagd meter. Sedan hon började tävla för sju år sedan har hon bland annat vunnit UTMB, Diagonale des Fous och VM i ultra-trail två gånger vardera, 3a på Western States och två andraplatser i MDS.

Efter målgången tilldelas löparna sina fyra 1,5L PET-flaskor med mineralvatten, som skall räcka till första CP’n på morgondagens etapp. Utmattade och överhettade trängs de ihop i tältskuggan. Bara att ligga ner i skuggan är en fröjd. Men flertalet deltagare är fortfarande kvar ute på banan, i solen och hettan. Det är säkert 35°C. Flera har bränt sig i den starka solen. För de trötta och hungriga löparna väntar ingen dusch eller säng, endast nästa utmaning: att sätta upp enmanstälten i den tilltagande vinden och försöka få igång en liten eld för att koka vatten till den frystorkade middagen. Vid sjutiden på kvällen har de flesta redan lagt sig. Vilan och återhämtningen behövs. Några löpare plåstras om i läkartältet. Några köar till toaletten. Stjärnorna lyser starkt på den svarta himlen. Snarkningarna är det enda som hörs.

Den andra etappen är 42,2 km. Starten går kl 0700. Maxtiden är 12 timmar. Morgonsolen steker i nacken under den långa branta stigningen där jag hamnar i sällskap med Jakob från Danmark. Landskapet vi färdas genom är öppet, ödsligt och vackert. Det känns verkligen som en ynnest att få uppleva detta. Jakob genomförde MDS i Marocko 2016. Med en synnerligen hektisk och ansvarsfull position i sitt yrkesliv finner han det nödvändigt att ibland ta en paus. ”Normalt har jag två telefoner och måste alltid vara anträffbar, men här är jag helt okontaktbar. Det finns ju inget nät ute i öknen. Så även om det är ett ansenligt fysiskt åtagande så kan jag ändå ladda batterierna här och hitta ett lugn som jag sällan upplever i min vardag. Det är lite som att gå in i en parallell värld. Jag tror också att de här mer sammanhängande perioderna av ensamhet och frånvaro av vardagen gör att vi kan komma fram till viktiga eller livsavgörande beslut. Det är inget som stör härute i öknen.”

Vi klättrar över sandberg, korsar kanjoner, uppför och utför i timmar. Under tiden trycker vi i oss salt och energi, och en hel del vatten, som delas ut vid ett par checkpoints utmed etappen. Ibland går det lekandes lätt, ibland tyngre. Ibland pratar vi, ibland är vi tysta. Jakob grymtar i de branta klättringarna, stannar och samlar kraft för att fortsätta. När man är själv härute blir det lätt att tröttheten och svårigheterna får överhanden. Jakob berättar att han sedan några år upptäckt löpningens terapeutiska förmåga.
”För mig har det visat sig vara den bästa medicinen mot depression. Löpningen har verkligen fungerat för mig, kanske bortsett från att jag förlorade mitt äktenskap då, men den har definitivt gjort att jag har mått bättre”, skrattar han.
Vinden ligger på så det sticker i ben och armar av den flygande sanden. I lägret vid etappmålet piskar den hårda vinden i 80km/h. Efter en stunds vila väntar nästa prövning: bära stenar som skall säkra tältet från att blåsa iväg. En tredjedel av totalsträckan är avverkad men tydligen har 35 löpare brutit loppet redan vid CP1.

Den tredje etappen är den kortaste hittills med 33 km men enligt flera den tuffaste med svår värme, mjuk sand och ett vidsträckt ökenlandskap utan slut. Raymond från Irland har gått hela etappen. Han är röd som en kräfta i ansiktet av överhettning. Mödosamt men beslutsamt lägger han de böljande sanddynorna bakom sig.
”För mig har tjusningen med riktigt långa uthållighetslopp något att göra med att man kommer till en mörk plats, ett bottenläge, som därefter blir en slags referenspunkt som man kan luta sig tillbaka på och jämföra med, något som gör att man uppskattar enkla saker i vardagen.”
Raymond spejar desperat mot horisonten och målområdet, som till slut skymtas vid krönet av en hög sanddyna.
”Jag har verkligen varit orolig idag för att vattnet skall räcka för vi har inte fått så mycket, bara 4×1,5 liter under etappen. Nu känner jag lättnad, en otrolig befrielse.”

I den svalkande skuggan under en lastbil sitter Rachid som återigen vunnit etappen. Det fläktar skönt. Rachid har ett naturligt trevligt sätt och hejar vänligt. Dessutom är han en fena på att styra upp en eldstad. Mia från Sverige kommer förbi och bjuder på saltlakrits. Hennes primära målsättning att ta sig i mål i hennes första långa ökenlopp.
”Det är bara framåt som gäller. Jag skall hela vägen i mål. Kilometer för kilometer. Steg för steg,” säger hon beslutsamt. ”Men det är väldigt primitivt, mycket enkelt och rufft. Sand, blåst, hetta och inga bekvämligheter. Man får några vattenflaskor och en tältplats. Det är det enda. Hygienen är viktig; det är svårt att tvätta sig men det går. Det är bara håret som inte är rent.”
Mia, som vann sin startplats i ett lotteri när 4-dagarsloppet MDS Fuerteventura gick i september, försöker vara positiv och uppskatta upplevelsen.
”En stor del av tjusningen är att man kan plocka fram förmågor och kapacitet som man inte visst fanns. Det blir konkret: ät och drick om du är trött, så kan du springa. Men jag kissade blod idag, det är inte bra förstås.”

Efter ett par dagar haltar flertalet deltagare betänkligt med diverse blåsor under fötterna. Men vid starten klockan 0700 står de redo med sina packade ryggsäckar för ytterligare en etapp i värmen och sanden. Den fjärde etappen är tävlingens längsta med drygt 68 km. De 50 snabbaste löparna startar 2 timmar senare, däribland Gediminas Grinius som varit topp-3 de senaste etapperna. Han är inte här för att tävla, hävdar han själv, då han saknar erfarenhet av etapplopp och kom hit relativt oförberedd, efter en säsong med skadeproblem.
”Men samtidigt lockar ju det okända, det är första gången jag springer i öknen. För mig är det ett äventyr, där jag kan utvecklas genom en ny sorts upplevelse, och där huvudmålet inte är att vinna.”
Gediminas började springa som ett sätt att hantera PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) efter tunga krigsupplevelser i Irak. Ju längre han sprang desto bättre kände han sig.
”Om du inte lider anstränger du dig inte tillräckligt. Och om du inte tar i är det inte värt ansträngningen. För mig är löpning nära sammanlänkat med lidande, men också katharsis, den renande känslan du erhåller efteråt, som om du har tömt dig på dåliga saker, mörka tankar, spänningar.”

Etappen inleds med cirka 30 kilometers löpning i sanddynor. Hisnande vackert men tungt och svårsprunget. Gediminas öppnar snabbt och leder fram till tredje vätskekontrollen, men han har ett problem. Han kissar blod och blir stressad för han vet inte vad han skall göra åt det. I normala fall betyder det att njurarna inte fungerar som de skall, och att man behöver få i sig mer vätska och salt. Men eftersom ett mycket stort antal löpare råkar ut för detta under tävlingen, vilket är minst sagt besynnerligt, finns det anledning att misstänka att det är det mineralrika vattnet deltagarna får som kan tänkas orsaka symptomen. Den som meddelar tävlingsläkarna om blod i urinen straffas dessutom av tidstillägg, så löparna håller det för sig själva.
Efter ytterligare 20 kilometers löpning i hård motvind når löparna Stilla Havet och Checkpoint 5 vid km51 som är belägen nere på stranden efter en hisnande utförslöpa nerför en 400 meter hög sanddyn. Efter fem dagar i intensiv ökenhetta, långt från civilisationen jublar löparna i det intensiva solglittret och det dånande havsbruset. Frisk, fräsch luft i lungorna. Svalka. Liv. Peter från England beskriver sin strategi:
”Att sätta en fot framför den andra. Det behöver faktiskt inte vara mer komplicerat än så. Och mota bort de negativa tankarna, de hjälper dig ändå inte.”
Medan solen sänker sig ner mot horisonten fäster löparna sina ledljus bakpå ryggsäckarna och bildar siluetter mot den röda solnedgången.

Dag 5 är en vilodag. Några badar i havet, som emellertid inte är att lita på. Danske Tommy förlorar kläder som dras med i de starka strömmarna. Sjölejon bräker i bränningarna. Röda krabbor kilar omkring på stranden. Sjöfåglarna gör sin  grej. Kring lunchtid samlas alla deltagarna vid målområdet för att välkomna de sista löparna på etappen, två peruanska kvinnor som kommer in på 29 tim. Halta löpare tar sig mödosamt fram på ostadiga fötter. Tack vare den friska havsvinden går det att hantera den klibbiga hettan. Tävlingsorganisationens utdelning av varsin flaska kall coca-cola till deltagarna är ett mycket populärt inslag som höjer moralen. Medelålders män och kvinnor köar förväntansfulla som barn på julafton. Hungern bland deltagarna är påtaglig. Balansen mellan lätt packning och att få i sig tillräckligt med energi och näring är en svår konst. Packar man för lite mat kan det straffa sig: som för peruanske topplöparen Remigio som under en stickprovskontroll efter den långa etappen inte hade tillräckligt mat och därför fick 2 tim tidstillägg. Möjligen kände han förväntningarna att vinna och lät sina landsmän bära hans mat för att kunna springa snabbare.

Vilodagen följs av en marathonetapp. Bansträckningen följer kusten, vilket borde vara unikt för ett ökenlopp, och innehåller ett flertal tuffa stigningar. Utan tillräckligt med energi i kroppen blir det en kamp, med negativa tankar som följd. Lösningen är att äta, dricka, få i sig salt och magnesium mot krampkänningarna och sätta en fot framför den andra. Jag får påminna mig om att uppskatta situationen: här är jag och springer i öknen vid Stilla Havets kust. Hur ofta gör jag det? Dessutom har vi ju den svala havsvinden i ryggen. I en brant klättring hamnar jag bredvid Ruthanne från irland. Det går lättare med sällskap även om jag är för trött för att prata. Vi får ett bra momentum. Lårmusklerna bränner i utförslöporna. Efter den tredje vätskestationen får vi syn på målområdet, långt bort i fjärran. Jag tittar ner i marken och fokuserar på ’en fot framför den andra’ – det enda sättet för att komma till målet. Axlarna värker, knäna, låren, bröstryggen. Jag räknar ner kilometrarna. Varje steg räknas. Mindre än en kilometer nu. Hundra meter kvar bara. Målgången är en befrielse. Äntligen får benen och fötterna vila. Den hårda, varma ökenvinden piskar och river i skinnet och kläderna. Jag känner mig skör och ödmjuk. Tacksam. Det var detta jag kom hit för: att hitta förmågan djupt inne i mig att övervinna min svaghet.

Sista etappen är knappt 20 km men skall likväl avverkas – med 220 kilometer i benen. Av de ursprungliga 282 löparna som startade tävlingen återstår 222. Även om en varm dusch, en bekväm säng och en kall öl hägrar på hotellet i Paracas kommer somliga att sakna det avskalade och okomplicerade lägerlivet i öknen. Samvaron och samtalen kring lägerelden. Mänskligheten, tystnaden, stjärnhimlen, den djupa sömnen, soluppgångarna, skönheten, friden…
Stämningen innan starten är uppsluppen men en stark känsla av förbrödring. Alla har gjort samma resa och delat samma vedermödor.
Rachid och Remigio sätter iväg i en rasande fart, som ingen annan kan matcha. Sida vid sida, helt synkroniserade, som om de vore en, försvinner de i fjärran med 16,39 km/h i snitthastighet. De korsar mållinjen tillsammans efter 1 tim och 13 minuter. För många är målgången känslosam. Jakob kastar upp stavarna i luften i eufori och dansar. Mia tar en selfie. Stoltheten väller över henne. Hon klarade det! Tommy kan inte sluta le, eller om han grinar illa, det är svårt att säga. Nu räcker det med löpning för ett tag. Det var en vacker vecka, bortom tid och vardagens verklighet.