Skip to content

Möt Emelie Forsberg – Sveriges världsstjärna i bergslöpning

November 3, 2015
770_550_Emelie_Forsberg

Emelie Forsberg under Transvulcania: 73,3 km med +4415m. Foto: Salomon, Text Fredrik Ölmqvist

Ständigt leendes i en sport många förknippar med lidande drivs hon till 100 procent av lust och inspiration, av känslan i kroppen. Emelie Forsberg räknas som en av världens främsta bergsultralöpare – i stenhård konkurrens. Men hon möter gärna berget även helt själv. Med äventyr i blick, med själ och hjärta. Möt Emelie Forsberg – biologistudenten från Härnösand som käkar alptoppar till frukost.

Mont Blanc glänser över dalen som sedan en tid blivit Emelie Forsbergs hem. Om man har berg som största passion i livet är det ingen dålig plats att leva på. Bergsstigarna erbjuder outsinliga löparutmaningar sommartid. De lodräta klipporna kittlar klättraren. Är man dessutom skidfantast blir vintersäsongen grädde på moset. Då sadlar Emelie om till skidor och skidalpinism. Det är hennes jobb. Som helårsatlet för Salomon är bergslöpning och skidåkning hennes huvudsakliga uppgifter.

Emelies träningsmiljö. Chamonixdalen som även tagit epitetet

Chamonixdalen som även tagit epitetet “Vallée du Trail” är sedan två år Emelies träningsmiljö. – Trail är den naturliga löpningen för mig, vad jag alltid gjort och det barn gör när dom är ute och leker. Det är det bästa transportsättet jag vet och så himla härligt sätt att upptäcka nya platser och berg och dalar på. Foto: Fredrik Ölmqvist

– På ett sätt är det ju verkligen en dröm som jag lever i. På ett sätt kan det kännas ganska overkligt att ha ett jobb där jag bara springer, men jag har även haft det ”vanliga” livet. Jag har ju gått i skola, varit på universitet. Jag har ju jobbat med massa olika grejer. Jag har pluggat och jobbat samtidigt, så jag har en distans tror jag till det jag gör nu också. Jag trivs med det. Det känns som att jag har valt det här och jag vet att det är en livsstil som kanske passar just nu.

Emelie har bott i Chamonix i drygt två år, där hon delar hus i utkanten av dalen med pojkvännen Kilian Jornet, professionell bergslöpare & äventyrare. Här kan Emelie odla och träna i bergen året runt. I trädgårdslandet trängs bland annat gröna bönor, pumpa, squash, rädisa, rödbeta, olika sallader, broccoli, blomkål och lite örter.
– Det är en dröm jag haft länge, att vara lite halvt självförsörjande och jag tycker om det ekologiska tänket. Tack vare min livsstil som den ser ut nu kan jag prioritera det. När jag var 18 funderade jag nästan på att köpa en bondgård hemma, granngården där jag växte upp. Mina morföräldrar är samer och mina farföräldrar är bönder. Jag tycker det är väldigt viktigt att ha en insikt om det man äter, att det inte bara är att gå till butiken och köpa kött. Många är avskärmade från var det verkligen kommer ifrån. Det kan vara hemskt att se folk som inte har någon uppfattning om hur det går till. Man köper det, lägger det i kylskåpet och om det blir dåligt så kastar man det bara. Man har inte den här kontakten med det, som gör att man bryr sig. Man har inte kontakt med det som är verkligt tycker jag. Jag vill ha det på det sättet att jag vill jobba för det. Nu har jag lite mer möjlighet till att göra det.

Målgång på Transvulcania på La Palma. Foto: Salomon

Målgång på Transvulcania på La Palma. Foto: Salomon

På sin websida delar Emelie med sig av diverse recept. Men snarare än hälsofreak har Emelie gjort sig känd för sina kanelbullar och smarriga kakor.
– Jag vet ganska väl som anses vara nyttigt och vad som är en balanserad diet men jag tror också att det är ganska viktigt att lyssna på sig själv och inte kolla på vad olika dieter säger. Evolutionärt är människan väldigt adapterbar så jag tror att man bara skall hitta något som funkar för en. Sen är jag väldigt noga med att köpa det som är lokalt och ekologiskt. Jag köper t ex inte kött från Argentina. Jag tycker inte det är så gott när jag tänker på hur det kan gå till, och så försöker jag ju att leva så säsongsbaserat som det möjligt. Fast jag gör ju många undantag också. Jag flyger ju jättemycket för det är mitt jobb. Det är ju någonting som jag är medveten om. Så ibland tar jag aktiva beslut, att inte åka till USA för att springa en tävling. Om jag åker dit så kanske jag stannar i en och en halv månad och gör en massa jobb där. Jag försöker tänka lite åt det hållet.

Under några år bodde Emelie i Tromsö, där hon studerade biologi. Huset hon delade med sina vänner värmdes enbart upp genom vedeldning. Primitivt men väldigt konkret.
– Det är lite som det här med maten. Att man förstår vad det är. Det är inte bara att man slår på värmen och går och njuter av 30-graders värme och sen när det blir lite för varmt så öppnar man fönstret. För mig är det viktigt. Det känns som om att mänskligheten är på väg bort från naturen på något sätt.

EF_suunto1

Emelie och pojkvännen Kilian Jornet under en fotosession för Suunto. © zooom.at/Markus Berger

Att vara ute och röra på sig i naturen har hon fått från barnsben. Under tonåren utvecklades det till ett intresse. Nyfikenheten, att se vad som kommer härnäst, bakom krönet. Att stanna upp. Se det vackra. Rensa tankarna. Bara bli lugn.
– Naturen har alltid varit ett lekrum på ett eller annat sätt men då började jag tycka att det var härligt att vara ute springa, åka skidor i bergen, klättra, upptäcka och se nya saker. Från att det blev ett intresse har jag insett att det betyder väldigt mycket för mig. Det är det som är verkligt för mig och det är det som jag vill ta till vara på, och jobba för. Att det skall finnas en natur kvar.
Inspirationen från naturen är något hon delar hon med många av sina bergslöparvänner, och att den faktiskt kan fungera som en energikälla. Långturer kan bli minnesvärda strapatser att dela men alltsomoftast ger hon sig ut själv på löpturer. Emelie känner sig trygg i bergen, lika trygg själv som när hon har sällskap. Att hon skulle trilla eller råka ut för en olycka ser hon inte som troligt.
– Jag trivs väldigt bra med att springa själv. Speciellt löpturerna på morgonen, när det första jag gör efter att ha vaknat upp och druckit ett glas vatten eller en kopp kaffe är att sticka ut och springa 30 minuter. Det är att vakna upp på det bästa sättet tror jag. Börja dagen med att öppna sinnena. Inte tänka så mycket men ändå bli vaken på ett väldigt härligt sätt.

Nu laddar Emelie inför vintersäsongen med skidalpinism. Hon tycker själv att den gångna löparsäsongen 2015. har varit en av de bästa hittills. – Jag har förbättrat mig på vertikala kilometrar, är stabil på 80 km och jobbar för att få upp farten igen på 20 km. Och jag tycker att jag hittat en fin balans i livet som elitidrottare! Mitt bästa år hittills med känslan och en del av resultaten också. Härligt att få sätta banrekord i den legendariska tävlingen Mount Maraton i Alaska, som var en kort tävling jag hade förberett. Fint att kunna springa både långt och kort! Härligt med EM guldet i långdistans en vecka efter det också.

Nu laddar Emelie inför vintersäsongen med skidalpinism. Hon tycker själv att den gångna löparsäsongen 2015.
har varit en av de bästa hittills.
– Jag har förbättrat mig på vertikala kilometrar, är stabil på 80 km och jobbar för att få upp farten igen på 20 km. Och jag tycker att jag hittat en fin balans i livet som elitidrottare! Mitt bästa år hittills med känslan och en del av resultaten också. Härligt att få sätta banrekord i den legendariska tävlingen Mount Maraton i Alaska, som var en kort tävling jag hade förberett. Fint att kunna springa både långt och kort! Härligt med EM guldet i långdistans en vecka efter det också. Foto: Fredrik Ölmqvist

Det var under åren Emelie arbetade på Storulvåns fjällstation som hennes passion för att springa riktigt långt grundlades. Där jobbade Linda, numera en av Emelies bästa vänner, och Lindas pojkvän Martin.
– Martin inspirerade mig ganska mycket till att springa långt. Han såg inga riktiga hinder. Det tyckte jag var så himla härligt. För honom var det inte så konstigt att springa fyra mil före frukost eller före man började jobba. Det har präglat mig mycket och är något som jag har tagit med mig. Det har blivit min livsstil. Den perioden har nog betytt mycket för hur jag är nu.
Hur ser då Emelies liv ut idag, i Chamonix tillsammans med Kilian Jornet? Har hon påverkats av pojkvännens minimalistiska toppturer, fartrekord och hisnande alpin klippklättring?
– Innan jag träffade Kilian klättrade jag väldigt mycket, faktiskt mer då och jag har ju alltid varit ute i bergen. Så jag tror inte vårt förhållande har ändrat mig på det sättet, utan det är ju sån jag är. Jag har alltid tyckt att det varit kul att ta mig snabbt upp på berg. Det är inte någonting nytt för mig. Men det är klart, det är ju väldigt fantastiskt att få uppleva så mycket med den man är tillsammans med. Vi delar ganska många värderingar och kan spendera mycket tid tillsammans, både jobb och fritid.

Äventyrslusten är stark och den tar henne ibland till extrema situationer. Bara ett par dagar innan intervjun befann hon sig själv högt uppe på Mont Blanc under en löptur.
–Jag valde en väg där det är en via ferrata upp, men nu var det snö där så man såg inte riktigt vägen upp och det var ett ganska brant snöfält. Flera gånger fick jag klättra tillbaka och omvärdera vägvalet. Det är en väldigt härlig känsla att få vara med om det och veta att det kan gå väldigt fel också, men att vara bekväm i de beslut man tar, och försöka vara inom sin komfort-zon. Det är bara jag egentligen som vet om det går, som kan värdera situationen, och inte lita på någon annan, utan bara se till sig själv, vad man kan göra. Den typen av turer är väldigt spännande.

Emelies förmåga att släppa på utför är omvittnad. Just den här perioden på året varvar hon löpning med skidåkning, för att bli stark. Efter många löptävlingar valde hon att avstå säsongsavslutningen i italienska Limone. – Jag är super taggad inför skidsäsongen. Jag skippade Limone för att det är viktigt att vila både kroppen och sinnet. Det är inte alla som har två säsonger och det kan vara påfrestande med så många tävlingar! Sen kände jag att jag ville ha mer tid till att bara träna, så det ska jag göra nu i 2 månader, träna en hel massa timmar! © zooom.at/Markus Berger

Emelies förmåga att släppa på utför är omvittnad. Just den här perioden på året varvar hon löpning med skidåkning, för att bli stark. Efter många löptävlingar valde hon att avstå säsongsavslutningen i italienska Limone.
– Jag är super taggad inför skidsäsongen. Jag skippade Limone för att det är viktigt att vila både kroppen och sinnet. Det är inte alla som har två säsonger och det kan vara påfrestande med så många tävlingar! Sen kände jag att jag ville ha mer tid till att bara träna, så det ska jag göra nu i 2 månader, träna en hel massa timmar! © zooom.at/Markus Berger

Sedan hon kom med i Salomons internationella trail-lag 2012 har Emelie fått möjlighet att springa på många fantastiska platser runtom i världen: bland molnen på Borneo, längs med rakbladsvassa bergsryggar i Pyrenéerna, genom extremt teknisk terräng i några av Italiens tuffaste bergslopp. Det längsta hittills är ’Diagonale des Fous’, dårarnas diagonal tvärs över ön Reunion i Indiska Oceanen, som anses som ett av världens allra tuffaste traillopp. Efter att ha sprungit i 15 timmar var det nära att tröttheten satte stopp. Innan hade hon sprungit 12 timmar som längst. Men efter att fått en filt, lite vila och varm mat insåg hon att hon inte hade tillräckligt bra argument för att avbryta, utan fortsatte loppet.
– Det gjorde inte ont, jag var inte sjuk, jag var inte skadad. Det var någonting mentalt. Så då jag springer väl vidare då. Det var en sådan häftig barriär att klättra över. Jag tror att jag blev så himla mycket starkare mentalt av det. Bara det här att springa genom två nätter. Det är nog det mäktigaste jag varit med om både psykiskt och fysiskt. Det var helt otroligt.
Med sluttiden 31 timmar blev Emelie tvåa i damklassen.
– Rekordet i damklassen är 29 timmar. Banan är väldigt teknisk, med väldigt många höjdmeter.
När Emelie, som trivs ju bland manshöga stenbumlingar och avgrundsstup anser att banan var teknisk lär det nog vara så, och hon erkänner utan omsvep att hennes omvittnade leende inte syntes till under den senare delen av loppet.

Ofta ställer hon upp i lopp just för att lära sig. Att vara konstruktiv ser hon som en av sina främsta styrkor: att kunna se objektivt på en situation, analysera misstagen och dra lärdomar från erfarenheten. Svagheter då?
– Jag drivs väldigt mycket av lust, nyfikenhet och intresse, så när jag inte har det kommer jag liksom inte ut och tränar. Det är en väldigt stor svaghet skulle jag säga, som atlet, för man måste ju kunna ha någon slags kontinuitet. Jag har ju det, för oftast har jag ju inspiration men jag har väldigt svårt att tvinga mig att göra grejer som jag inte tycker om.
Hon har en styrka till, som givetvis hänger ihop med lusten. Attityden. Alla som har provat vet att springa uppför ett berg så fort du kan är bland det absolut jobbigaste man kan göra. Så i en sport så starkt förknippad med smärta och grinande ansiktsuttryck är Emelie Forsbergs leende unikt. Hennes löparleende säger en hel del om hennes attityd och förmågan att kunna fokusera på det positiva.
– Jag ler ju för att jag tycker om det jag gör. Jag älskar ju att springa i bergen. När jag jobbade som bagare i Sverige så stod jag också och log. Man är ju glad och då har man lätt till att le. Samtidigt om folk står och hejar på en så ger jag dem ett leende tillbaka. Det tycker jag inte är så svårt.

(ursprungligen publicerad i Utemagasinet TRÄNA 2015)
http://www.emelieforsberg.com/

No comments yet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: